Vår resa till ett plus

Fått en del frågor om hur jag och Therese gick till väga för att bli gravida och tänkte dela med mig av hela den resan.


För er som känner mig vet vilken barnlängtan jag alltid haft, har sedan jag blev tonåring längtat efter att få bli mamma. Nu är det dags men resan dit var inte så lätt som jag hade trott...

I augusti 2013 kontaktade jag och Therese Västerås kvinnoklinik, berättade läget om barnlängtan och talade om att vi ville komma dit för att sen få bli skickade till Sveriges bebishimmelrike- Uppsala.
I semtember fick vi en tid dit och jag tog en hel del prover, för att se så allting såg bra ut innan de skickade oss till Uppsala. Efter det besöket var det en låååååång väntan, i nästan fyra månader väntade vi på att få höra något ifrån Uppsala och den 13 januari äntligen skulle vi få komma dit.
Vi visste verkligen inte vad vi skulle vänta oss när vi kom dit. Dock så visste vi att det väntade både en fysisk och psykisk undersökning för att se om vi var lämpliga som föräldrar.
Jaaaaa, vad i helvete!? tänkte jag direkt. Som om den undersökningen görs på alla blivande föräldrar.

Väl där, nervösa och jävliga, så gick allting jättebra. Efter en rad obekväma frågor blev vi godkända och kunde inte bli lyckligare. Dags för försöken. "Nu är allt upp till er" sa överläkaren och lämnade över allt i våra händer.
Läkaren valde ut en lämplig donator allt efter Therese ögonfärg, hudfärg, hårfärg, längd, vikt och kroppsbyggnad. Tufft va? Allt för att barnet sen ska likna oss båda.

Hur gör vi nu? Vi skulle gifta oss om ett halvår, jag skulle börja ett nytt jobb, jag hade precis slutat med mina smärtstillande... Skulle min rygg klara av en graviditet? Skulle Therese hitta ett jobb?
När gör vi försöken?

Vi kom överens om att göra första försöket samma dag som jag började mitt nya jobb. 10 februari var första försöket gjort och våra förhoppningar var skyhöga. Vår läkare sa att allt såg ut som ett skolboksexemplar så vi skulle inte behöva många försök, hon tippade på att det endast behövdes två inseminationer. WOHOO tänkte vi direkt, och som ni kanske förstår hoppades vi enormt på denna första gång.
Dagarna gick och vi hoppades lite för mycket än vad vi borde ha gjort. Det tog sig inte och jag minns så väl hur besviken och ledsen jag var när mensen kom inne på Biltema i Västerås, två dagar innan vi skulle ta ett graviditetstest... Jag var så ledsen i några dagar, gick in i mig själv, jag lovade mig själv att nästa försök ska jag inte hoppas något alls.

Bara att försöka igen, vilket vi också gjorde, månaden efteråt. Som jag hade lovat mig själv så hoppades jag inget. Jag klarade inte ens av att ligga med handen på min mage. Vi sa ingenting. Jag och Therese låtsades som ingenting.
Det var nog tur, för det tog sig inte denna gången heller, och trots att jag inte hade några förhoppningar blev jag lika ledsen ändå. Ännu tuffare denna gång.


Nästa månad skulle Therese till Norge. Försöket skulle ske två dagar innan hon åkte. Jag skulle ta det där graviditetstestet själv och bryta ihop helt ensam, om det inte lyckades.
Det konstiga denna gång var att redan en vecka efter inseminationen så kände jag något konstigt i kroppen, ett hopp, en känsla att jag faktiskt fick hoppas och tro något. Jag sa till Therese; det känns verkligen som att det är något.

Den nionde maj skulle jag ta graviditetstestet, den 6 maj kände jag på mig att det var något, rotade fram ett gammalt apotekets egna gravtest och väntade med spänning.
Jag hade läst att ett sträck alltid är ett sträck oavsett hur synligt det är. Jag såg ta mig fan ett sträck. Det var inte tydligt men det fanns där... Jag MMSade en bild till Therese som var i Norge och frågade om hon såg något. Hon var tveksam, vågade inte tro något, men sa att hon såg sträcket.

Jag var överlycklig, väntade till dagen efter då jag köpte ett clearblue digitaltest och testade igen. Gravid 1-2 stod det. MMSade även det och vi kunde äntligen kalla oss blivande mammor. Vi var försiktiga första veckan, och jag tog säkert tre till gravtest bara för att vara på den säkra sidan.

Vår dröm hade gått i uppfyllelse.
Nu är vi i vecka 16 och drömmen är inte lika vacker på alla plan längre. Det är varmt, jag har svullna fötter, dålig hy, hormoner som spökar, ett enormt craving efter krusbär MEEEEEN en jävla lycka i kroppen.
Magen väger mer och mer och det syns att jag har en inneboende.


En jävla saga är vad detta är, det kan jag lova er.
Vi är lyckligare än någonsin, som fru och fru men också som blivande föräldrar...


Kommentarer
Postat av: Mikaela :)

Åh , vad kul att läsa eran historia om hur allt gick till ! All lycka till er och den lilla i magen :) längtar så själv tills jag får känna den känslan :) Men min dag den kommer också :)

2014-07-24 @ 15:23:28
Postat av: Elin

Jag är så otroligt glad för eran skull! Att dom gör tester på om man är lämplig förälder är ju faktiskt förnedrande! Så många som verkligen inte borde ha barn och inte behöver genomgå något test. Jag tvivlar då inte en sekund på att ert barn kommer att bli högt älskat! Kram

2014-07-24 @ 15:38:45
Postat av: Pål sverre

Hej !

Läser och får tåror i ögonen , o jätte rörd , samtidigt som jag är jätte glad för eran del. Stor kram och lycka till vidare.

2014-07-24 @ 19:46:31
Postat av: Matilda

Hej!
Ryser i hela kroppen när jag läser texten. Helt fantastiskt!!
Grattis till söta prinsessan.
Tänkte ställa lite frågor, hoppas det är okej!
Hur kom ni fram till vem av er som skulle bära barnet?
Och vet du hur det är, får man tre försök på sig per par eller per kvinna?
Jag och min tjej längtar sååå mycket efter barn.

Vilken fin familj ni är! Följer både bloggen och instagram, fina är ni!
:)

Svar: Tack snälla!! 😊❤️
Det var klart redan innan vi började prata om barn, Therese skulle aldrig vilja bära ett barn då hon tycker att tanken på en annan människa i henne är fel. Hon har aldrig velat det så det var ett klart val! 😊
Det beror helt på vilket ställe man gör det på. Vi tillhör Uppsala då vi bor i närheten av Västerås, de tar kliniken närmst. Allt grundar sig även på hur gammal man är, hur många ägg man har och hur fertil man är(hur stor chans man har att bli gravid).
Vi fick fyra inseminationsförsök och två ivf-behandlingar ifall vi behövde, lillan blev till på tredje försöket. Andra som också vart i Uppsala har bara fått två försök så det verkar vara individuellt 😊

Lycka till när det är dags, det är en helt fantastisk gåva!
Denise Hinkelman

2015-03-03 @ 20:52:31
URL: http://fritilda.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: