Hagen

publicerat i Livet som fru;
Vi tog oss iväg till hagen på förmiddagen med Mingus så han fick busa av sig ordentligt. Redig nack- och käkträning fick han.
Kärleksfull fönsterskrapning gjord av frugan!
Vi sprang på julskyltning här i Hallsta också men det var verkligen ingenting att ha, det verkar bara bli mindre och mindre för varje år som går...

Vår sjukhusvistelse

publicerat i Graviditeten;
Dem där dygnen på förlossningen har verkligen satt sina spår, allt har blivit så himla mycket mer verkligare nu.

För ett par veckor sen vaknade jag, natten till söndag, med värkar. Dem ville inte avta trots min värmedyna och de lugnade inte ner sig heller, att de kom när jag låg och sov talade tydligt att det inte var vanliga sammandragningar. Vi ringde in till förlossningen och efter att ha hållt koll på värkarna så konstaterade vi att de kom var femte minut till att börja med.

Inne på förlossningen kopplade dem upp mig på CTG, bebis mådde bra men jag hade förvärkar tätt och regelbundet. Eftersom min livmodertapp hade minskat med ett par centimeter i vecka 28 var det hög tid att kolla så ingenting hade ändrats där - det hade det, såklart - det var bara en centimeter kvar av den och det tydde på att det kunde vara dags när som helst för liten att titta ut.

Jag fick bricanyl för att stanna av värkarna och kortison för att mogna på bebis lungor och det enda som säger är "vi har ett team redo på neonatalavdelningen till er, vi hoppas men tror inte bebis kommer hinna få den andra dosen av kortison!"...

Skarpt läge tänkte vi, om dem säger det så kan det ju faktiskt bli bebis. Vi var inte speciellt förberedda på att åka in med lite förvärkar och få ett sådant svar...

Mina värkar stannade av litegrann, blev förflyttad upp till avd. 85 där vi blev mottagna som skit, eller Therese blev mottagen som skit, inte välkommen för fem öre.
Vi kom dit på morgonen, de har besökstid mellan 13-20, det enda de sa till henne mitt i mina värkar även om det hade avtagit lite var "det är ingen besökstid nu så du måste åka härifrån!".

Där låg jag ensam, med hjärtklappningar och värkar. Värkarna började tillta och kom tillbaka mer regelbundet, jag ville ha henne hos mig. Äntligen var det besökstid igen och Therese fick komma tillbaka, de såg att mina värkar blev starkare och med bara en minuts mellanrum så jag blev nedskickad till förlossningen där de skulle se så jag inte hade öppnat mig något vilket jag inte hade, ÄN.

Efter 12 timmar med dropp för att stanna av värkar, många sprutor bricanyl som endast gav mig hjärtklappning, morfin och den andra dosen kortison för bebis lungmognad kom mina värkar tillbaka extremt kraftigt. Efter en undersökning var jag öppen en-två centimeter och slemproppen hade gått.

Vi var jävligt nervösa, jag hade inte ens sett hur det såg ut på neonatalen....jag visste bara att liten vägde 2058 gram uppskattningsvis.

Therese var guld, är guld, har alltid varit och kommer alltid varit en riktig guldklimp i såna här situationer. Även om hon kände sig hjälplös och inte riktigt visste hur hon skulle göra eller vad hon skulle säga så gav hon mig det allra bästa stödet.

Efter sammanlagt tre dygn med värkar, 9 doser bricanyl(som inte gjorde något förutom att ge mig hjärtklappning), en hel del morfin och sjukt mycket ovisshet stannade allting upp, jag öppnades inte mer, värkarna avtog och jag bad om att få åka hem.


Ingen bebis, än så länge. Vi är i vecka 34 nu. Vi längtar, vi vill träffa vårat mirakel MEN h*n får gärna stanna i magen ett par veckor till så vi får hem den lilla direkt!

God förmiddag

publicerat i Livet som fru;
God förmiddag, ja, jag vaknade för inte alls längesen och känner mig allt ifrån utvilad. Vi stannade uppe i sängen igår halva natten känns det som om jag tänker på min huvudvärk, vi drog på en skräckfilm och skrämde varann genom att skrika ikapp.

Det är något jag saknat med att ha dator - att bara kunna leta fram en film man vill se, lägga sig i sängen och fördriva tiden. NU kommer jag verkligen ha att göra under min sjukskrivning fram till dess att liten kommer!