Nyårslöften som du inte håller

publicerat i Kaylie 18-24 månader, Livet som fru, Livet som mamma, Vardag;

Då var det sista dagen på detta år, vi klär upp oss, lagar en festlig måltid, låter barnen stanna uppe hur länge dom vill- "hela natten mamma/pappa" hör vi och ändå däckar barnen runt sju.


Det är dags för dessa årliga summeringarna av året som varit, om hur vi(de flesta av oss) har älskat året som varit men ändå ska göra det kommande året ännu bättre.

Vi slår klackarna i taket, skålar med fina vänner och familj, tittar på raketer, tröstar barn-och djur, har lite extra glittriga kläder, en glittrande ögonskugga eller en välstruken skjorta. Ja, ni vet ju hur det brukar vara och då kommer jag ganska snabbt in på dessa nyårslöften vi aldrig håller.

Tänk att vi varje år sätter upp löften som ska hållas och den första dåliga dagen på det nya året bryts det löftet, jag tänker främst nu på det vanligaste löftet hos oss alla- att sluta äta godis eller socker.

Åh, jag har mens, jag tar en chokladbit, det gör inget. Fan, hela denna dag är förstörd lika bra att jag äter upp hela chokladkakan och toppar med lite lösgodis också. Ajdå, nu är hela löftet förstört, jag testar på nytt år 2018.

Eller är det bara jag som år efter år försökt med detta och aldrig haft tillräckligt bra självdisciplin?
Samma som med att komma igång med träningen, ni vet- ordentligt. Jag menar verkligen ORDENTLIGT med stora bokstäver. Helst flera gånger i veckan, köpa gymkort och tröttna i februari och låta gymkortet med bindningstid på 24-månader ticka på...

Jag har ett gymkort som säkert tickat pengar i snart tre år. Jag har mina perioder och vet att jag aldrig ska lova mig själv att göra något mer eller försöka mer för det orsakar bara ångest när jag misslyckas. Ja, när jag misslyckas- för det gör jag, typ i februari. Det där med att hitta en fungerande balans i mitt liv är inte riktigt min grej.

Och till sist, löftet om att äta bättre.
Till den där pizzan beställs eller alkoholen råkar knacka på dörren och man känner "skitsamma, några dagar hit eller dit, eller varför inte en hel helg?"...

Detta år ska jag INTE ha några löften. Förutom tre stycken.
Jag ska inte äta godis.
Jag ska träna mer.
Jag ska äta bättre.

Gott nytt år!


Här är mitt 2016 i bilder 🙏🏻




Gillar du mitt inlägg? Glöm inte ett lämna en kommentar eller tryck på hjärtat här under! ♥️

Julen är väck!

publicerat i Kaylie 18-24 månader, Livet som fru, Livet som mamma, Vardag;

Äntligen har vi städat ut julen. Eller vi och vi, jag. Therese och Kaylie var till läkaren idag och fick en ovälkommen dom. Öroninflammation har dom båda och Therese har början på lunginflammation...

Ni vet, i denna familj är vi aldrig friska.
Nu har dom både penicillin och hostmedicin. Läkaren ville att vi skulle ge 1ml cocilliana till natten. TILL KAYLIE. Öh, aldrig hört innan och tycker inte alls om att han ordinerat henne det. Å andra sidan fungerar ingen annan hostmedicin på henne och hon sover knappt om natten för att hon hostar så mycket men det känns så himla dumt, konstigt på något vis.

Idag har jag verkligen hållt igång hela dagen. Bytt gardiner överallt, dammat av, bytt inredning lite här och var, dammsugit, ja ni förstår- allt verkligen.
Kaylie är i sovrummet och FaceTimear med morbror Kim ihop med Therese och jag tar en kaffe i soffan. Längtar till det är dags att sova idag! 😌

En annan rolig sak som hände idag var att jag blev intervjuad av underbara Jennie som driver en fantastisk blogg! 

Kika gärna in hos henne och håll utkik efter intervjun! Så roligt! Vi pratade i nästan 50 minuter, skrattade, kände med varandra och kände igen oss i varann. Det var givande!


Hoppas ni får en fin freda. Jag ska tända ljus och njuta av min fina familj. Tacksamheten är på topp! 


Ofrivillig barnlöshet

publicerat i Kaylie 18-24 m�nader;
Mer lyckligt lottad än såhär kan jag inte vara.
Jag har en vacker fru som stått vid min sida i alla mina nedgångar, något jag själv är osäker på om jag skulle ha gjort och hade hon inte stöttat mig hade jag nog inte varit där jag är idag. Jag har en underbar dotter, en fantastiskt fin individ som är så duktig. Jag ogillar ordet "duktig" när det kommer till barn egentligen för det beror på hur du som person definierar ordet duktig.
Kaylie har blivit en väldigt självständig individ redan på sina snart två år. Lite för självständig ibland att jag vill krympa henne, ta ifrån henne vissa egenskaper och göra henne bebis igen. Lite för självständig och med mycket kunskap att till och med vi ibland glömmer bort att hon faktiskt bara är två år gammal.
 
 
 
Jag är så himla tacksam att vi fick chans att bli gravida. Jag tänker på alla personer som är ofrivilligt barnlösa och vilken tur vi alla har som bor i Sverige. Jag tänker på alla par som försöker i flera år att bli gravida, som finaste Linda Blom till exempel, jag blev så himla lycklig när jag såg att hon väntade ännu ett litet pyre som sedan föddes på exakt samma dag som hennes äldsta dotter Selma. De var på gång i processen med att få hjälp men lyckades tillslut på egen hand, vilken glädje.
Jag tänker på alla dom som lever ensamma. De personer som vill ha barn så gärna och som skulle vara fantastiska mammor eller pappor men som inte kan få barn, eller hjälp.
 
Jag tänker på oss. Att processen gick snabbt och att vi inom åtta månader blev gravida. DET är ju otroligt fantastiskt. Samtidigt så tänker jag på ett till barn.
Jag är så nöjd med tillvaron just nu att jag ifrågasätter ett till barn. Jag mådde så himla dåligt de första månaderna och jag är livrädd att behöva må så igen, då med en liten plus Kaylie. Äntligen mår jag ju bra, ska jag riskera att hamna där igen för ett litet knyte som jag sen kommer älska mer än något annat, såsom med Kaylie? Vi har gått igenom det en gång, vi klarade oss igenom det men vad säger att vi kommer göra det än en gång?
 
Vi har ett tag till att tänka på detta. Vi har ju faktiskt spermier sparade från samma donator som vi fick Kaylie från vilket bara det är helt fantastiskt. Vi behöver ju inte bestämma oss på en månad direkt däremot har jag alltid haft ett enormt bebissug men det är nog kopplat till just mitt mående efter förlossningen.
Jag tror att jag så länge velat ha en till bebis för att ta igen det jag förlorade med Kaylie och det är vidrigt egoistiskt och jag har äntligen släppt den tanken.
 
Svenska sjukvården är helt fantastisk när det kommer till ofrivilligt barnlösa familjer. Vi får så himla bra hjälp och vi som hamnade i Uppsala som är himmelriket för bebistillverkning var ju underbart.
 
Vi vill ha ett till barn, det är något som är bestämt, när det blir har vi däremot inte bestämt. Vi hade en tanke men den har vi släppt för vi njuter av tillvaron som det är och vi vill verkligen ta vara på tiden vi har med Kaylie så vi kan ge henne det hon behöver. Jag kan inte ens tänka tanken på att kunna ge henne all den tid hon får nu med en liten ammande i famnen om dagarna. Jag är rädd för ännu en depression nu när jag äntligen har kommit ur den och mår så som jag alltid velat må, jag vill inte känna så igen. Vi är livrädda för ännu en förlossning för jösses vad det gick snett för oss där.
Att skaffa barn är inget man bara gör och på ett sätt är jag väldigt glad att vi behöver få hjälp för att skaffa ett barn så det inte blir oplanerat och kaotiskt och lite panikslaget som det hade blivit ifall det hade skett utan planering.
 
Vår älskade lilla familj. Jag är så lycklig och tacksam.