Att ha förståelse för förlossningsdepression

publicerat i Kaylie 18-24 månader;
För de personer som inte haft en förlossningsdepression kommer aldrig förstå känslan eller bandet man har, eller inte har till sitt barn.
Jag önskar jag kunde få andra att förstå känslan man känner, alla känner olika och ingen som varit med om det kan sätta sig in i dom känslorna. Jag kan ju endast dela med mig av vad som jag har känt under alla dessa månader.
 
Nu är Kaylie snart två år, i början av januari fyller hon två och jag njuter av att vara mamma. Jag har inte alltid njutit över att vara mamma. Hon får all den kärlek hon behöver, hon har utvecklats till att bli en otroligt omtänksam och duktig tjej. Vi har alltid överöst henne med kärlek även om det från min del ibland varit fakeat de första månaderna. Vi vet att hon känner sig älskad, det har hon alltid gjort, men det har varit tufft.
 
När min förlossning sattes igång genom att de tryckte hål på hinnorna efter att jag gått med värkar sen vecka 31 då en förlossning var på gång(som tack och lov gick att stanna av) hamnade både jag och min fru i chock. Jag låg och skakade och mådde illa.
Det blev hastigt och plötsligt och vi var inte beredda, vi hade inte ens BB-väskan med oss.
 
I många timmar låg jag med värkar, i många timmar bad en sjuksköterska mig att krysta för att jag kände ett tryck men jag hade ju ingen aning om hur jag skulle krysta rätt och ingen berättade det för mig. Vi blev lämnade många timmar och jag kände mig alldeles hjälplös.
Helt plötsligt dyker det upp två barnmorskor, två sjuksköterskor och en läkare. Det var dags att köra igång med sugklocka, något som var min absolut största rädsla inom förlossningen.
Therese fick sagt av en barnmorska "håller du inte ner Denise nu kommer du få planera en begravning istället för ett dop" och där brast allt för oss båda.
Ut kom en frisk tjej, en liten prinsessa. Hade hon inte kommit vid det sista draget med sugklocka hade det blivit ett urakut kejsarsnitt.
 
 
 
 
 
Jag ville inte ens se på henne. Therese ville inte ens hålla i henne. Det här med att ta upp kameran vi hade med fanns inte på kartan. Jag låg där med henne på mitt bröst och sa högt "nej, det här är inte värt det"...
 
I många, många månader kämpade jag med att försöka hitta ett band mellan mig och min dotter.
Jag ammade henne och lämnade direkt över henne till Therese som fick sköta resten. Jag kunde inte glädjas alls, jag ville inte vistas bland folk. Det tog mig tre veckor att gå ut med Kaylie i barnvagnen, något jag längtat efter sen jag plussade.
 
Jag älskade henne inte. På riktigt, jag älskade inte mitt barn. Jag kände inte den kärlek alla andra kände.
 
När min dotter sov gjorde jag allt för att hon inte skulle vakna, jag smög på tå för att inte väcka henne och när hon vaknade grät jag nästan av förtvivlan. När hon var vaken försökte jag få henne att sova.
Jag vet, det låter hemskt.
Jag har aldrig någonsin skadat mitt barn, jag har aldrig varit hårdhänt mot henne men många gånger har jag gått ut ur rummet och andats, för att samla mig själv för att inte bryta ihop.
 
De känslor man känner när man får en förlossningsdepression går inte att förklara, endast personer som haft det kan förstå den känslan, den där känslan av att inte vilja ha sitt barn, att inte älska barnet sådär så som man ska.
 
Det tog många läkarbesök, många antidepressiva mediciner, många samtal hos psykiatrin innan jag kände att jag hade läget under kontroll. Nu, efter två år, har jag fått rätt medicinering som fungerar. Therese säger att jag är mig själv nu.
Jag vill vara med mitt barn, jag älskar att höra henne ropa "mamma" på morgonen för att mötas av en glad och utvilad liten skrutt.
Den bästa stunden på dagen är när vi har en halvtimmes promenad till förskolan då bara hon och jag kan samtala om allt vi ser.
 
Jag mår bra. Jag mår verkligen bra. Men det har tagit lång tid för mig att komma hit och jag vill verkligen att alla som känner sig dåliga efter en förlossning att söka hjälp så fort som möjligt.
 
 
 
Sök in till psykiatrin, dom är underbara och kan erbjuda både läkare och psykologer som kan hjälpa dig på vägen. Allt får ta tid, allt kommer ta tid, men det blir bättre, det lovar jag.
När man får barn är alla känslor okej att känna. Man får känna avsky för sitt barn, man får verkligen det. Det är helt okej. Allt är inte rosenskimrande och allt är inte perfekt. Du behöver inte jubla av glädje när första steget tas eller när den första tanden spricker igenom, du får känna dig alldeles tom. Det är helt okej.
 
Glöm inte det där lilla hjärtat här under om ni inte orkar lämna en kommentar - uppskattning behövs alltid.

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av KARIN:

Jag är i samma sits som du varit i och jag tackar dig för alla ord, det kommer hjälpa mig mycket!!! TACK!!!! sluta aldrig berätta och dela mde dig av allt.

2:a kommentar, skriven , av Anonym:

HELT jävla otroligt. cred till dig som vågar dela med dig.

3:e kommentar, skriven , av Malin:

Starkt att dela med sig. <3

4:e kommentar, skriven , av Anonym:

Tack....på riktigt tack!!!

5:e kommentar, skriven , av Carro:

Tänk vad fina inlägg du delar. Du är verkligen så duktig på att skriva!!! Bara älskar allt privat du öppnar upp! Bra jobbat!

6:e kommentar, skriven , av Anonym:

Tack för alla öppna och ärliga ord. Du är modig!

7:e kommentar, skriven , av Emelie:

Så fint att du delar med dig . All kärlek till er ❤

8:e kommentar, skriven , av Emelie:

Så fint att du delar med dig . All kärlek till er ❤

9:e kommentar, skriven , av Anonym:

Du skriver så jävla bra och jag gråter när jag läser! Skönt att du mår bra ❤❤❤

10:e kommentar, skriven , av Anonym:

Du skriver så jävla bra och jag gråter när jag läser! Skönt att du mår bra ❤❤❤

11:e kommentar, skriven , av Sara:

Modigt och starkt av dig att berätta. Vi måste våga prata om såna saker istället för att känna skam och skuld. Tror många blir stärkta när du vågar berätta!

12:e kommentar, skriven , av PernillaR:

Så himla bra att du öppet skriver om detta, det kan nog få många att inte känna sig så ensamma ❤

13:e kommentar, skriven , av Anonym:

Jag gjorde allt man skulle, visste jag saknade känslan. Visste jag fattades något. Skämdes över 42 t värkar och förlossning medan andra fes ut sina barn. Min kvinnlighet fick så mycket stryk och så kände jag inget för den som skulle vara den mest fantastiska. Tog mig lång tid att fatta fatt den nog var en förlossningsdepression som varit anledningen.
Vi måste absolut prata mer och skämmas mindre.

14:e kommentar, skriven , av Anonym:

15:e kommentar, skriven , av Anonym:

Hej, jättefina inlägg du skriver och viktiga!!
En fråga jag har, kan eventuellt vara för privat men jag provar. Om jag har förstått det rätt så var du gravid, men var det din frus ägg? Läste någonstans att hon är lik henne och blev lite nyfiken 😊 Hade uppskattat svar men förstår om det är för personligt!

Svar: Nej man får inte göra så i Sverige, närmsta stället är i Holland där man får ta partnerns ägg. Donatorn är matchad utefter Therese utseende och därför liknar Kaylie Therese! SÅ KUL!
Denise Hinkelman

16:e kommentar, skriven , av Lisa Ojanen:

Jag har läst om dig tidigare, bland annat i vlt eller västeråsaren. Har nog även följt dig på instagram ett tag. Jag har precis som du gått igenom en förlossningsdepression, eller, min är inte över än. Medicineringsnivåerna är inte färdiga ännu och det är en bit kvar. Men jag funderar lite. Jag delar ju också med mig av min resa och var bland annat med i P3 och pratade om det. Jag har nu börjat fundera kring min dotter. Hur kommer hon att tolka detta när hon blir stor? Min värsta mardröm är att hon ska tro att hon var anledningen till att jag inte ville finnas kvar. Har ni någon plan för det? Jag har funderat på att göra någon bok eller nåt men fler tips tas gärna emot.

17:e kommentar, skriven , av Lisa Ojanen:

Jag har läst om dig tidigare, bland annat i vlt eller västeråsaren. Har nog även följt dig på instagram ett tag. Jag har precis som du gått igenom en förlossningsdepression, eller, min är inte över än. Medicineringsnivåerna är inte färdiga ännu och det är en bit kvar. Men jag funderar lite. Jag delar ju också med mig av min resa och var bland annat med i P3 och pratade om det. Jag har nu börjat fundera kring min dotter. Hur kommer hon att tolka detta när hon blir stor? Min värsta mardröm är att hon ska tro att hon var anledningen till att jag inte ville finnas kvar. Har ni någon plan för det? Jag har funderat på att göra någon bok eller nåt men fler tips tas gärna emot.

Svar: Vi har väl ingen direkt plan på hur vi ska göra när hon blir äldre mer än att vara ärliga och berätta att det är okej att må dåligt och prata om det. Vi kommer förklara och hon kommer förstå att det inte var HON som var problemet utan en depression 😊
Denise Hinkelman

18:e kommentar, skriven , av Sara:

Modigt och starkt av dig att berätta. Vi måste våga prata om såna saker istället för att känna skam och skuld. Tror många blir stärkta när du vågar berätta!

Svar: Verkligen! 😊
Denise Hinkelman

19:e kommentar, skriven , av deninrekampen:

Starkt av dig att skriva om det! Det är tur psykiatrin finns! Va rädd om dig och din familj!

Svar: Ja 😊
Denise Hinkelman

20:e kommentar, skriven , av Mia:

Har också varit där, tyvärr. Nu efter 1,5 år har jag kommit på fötter. För mig handlade det mycket om att jag inte kände mig som en äkta mamma, som att jag fuskat. Blev gravid med hjälp av mediciner och sprutor. Förlöstes med kejsarsnitt och kunde sedan inte amma. Upplevde att jag fick mycket pekpinnar och ifrågasättande av omgivningen som gjorde att jag mådde dåligt. Och alla sa att kejsarsnitt var så enkelt. För mig släppte bedövningen precis när barnet kommit ut. Och hjärtslagen var låga så de sprang iväg med henne till neo direkt utan att jag fick se henne. Det dröjde fyra timmar innan jag fick veta hur det var med henne och träffa min dotter :-(

Stykekram till dig och tack för att du delar med dig 💕

Svar: Åh vad jobbigt...skönt stt allt gick bra i alla fall ❤ tack!
Denise Hinkelman

21:e kommentar, skriven , av Petite:

Tack för att du delar med dig! Jag ska få mitt första barn i april och börjar få en rädsla för just detta... skönt att höra att du mår bättre nu 💕

Svar: Hoppas du slipper genomgå något liknande. Lycka till vid förlossningen 💗
Denise Hinkelman

22:e kommentar, skriven , av Anonym:

Så oroligt bra du skriver så öppet om det. Det borde fler göra. Känner igen mig i vissa saker du skriver, jag var deprimerad hela graviditeten och det satt kvar efter vår son kom till världen. Kände inte heller att jag älska honom som jagctrodde jag skulle göra. Skämdes nästan över det. Och det hjälpte inte till att jag 48timmar var sängliggande och inte kunde ta hand om honom

23:e kommentar, skriven , av Frida Fjellner:

Strongt av dig att dela med dig av din historia. 💛 Kram till dig och din familj!

24:e kommentar, skriven , av Malin http://www.malinasworld.blogg.se :

Tack för att Du delar med dig.Jag ska bli mamma i juni.
Med vänliga hälsningar
Malin

Kommentera inlägget här :