Ingen perfekt mamma

publicerat i Min väg tillbaka;
Tänk om jag för 23 månader sen lyssnat på alla de kloka människor som sa "det kommer bli bättre med tiden". Istället låg jag och grät, klagandes över att jag inte älskade mitt barn sådär på riktigt som jag borde ha gjort. Jag grät över alla känslor som inte var rätt.
 
Men vad är egentligen rätt? Vad är rätt när en person har förlossningsdepression?
Allt är rätt och ingenting är fel, i stort sett. Tänk, att när jag själv fått barn och insåg vilka känslor som kunde komma att kännas gratulerade jag alla mina vänner till deras nytillskott och sa samtidigt "det är okej att känna alla känslor". Jag sa det som jag själv hade velat fått sagt till mig för faaan vad jag mådde dåligt.
 
Jag kände ingenting. Ingenting och allting.
Jag minns så tydligt att jag ville att Kaylie skulle sova när hon sov, och när hon var vaken ville jag att hon skulle sova. Jag ville inte amma, jag ville inte flaskmata, jag ville inte byta blöja, jag ville inte klä henne, jag ville inte ligga och mysa. Jag ville vara i min egna bubbla, helt själv, med telefonen upptryckt i ansiktet för att fly ifrån min egna värld som var kaos. Konstant kaos.
 
Efter så många veckor hos psykologen som jag fick träffa genom BVC tog jag kontakt med psykiatrin- det var min räddning. Nej, jag skäms inte en sekund över att jag varit och är i kontakt med psykiatrin. Jag skäms inte för att jag gått hos psykolog under hela Kaylies första år. Jag skäms inte för att jag bad om hjälp.
Jag fick en bra psykolog, bra läkarkontakt, KBT och mediciner. Mediciner jag fortfarande behöver ha för att ha ett fungerande liv, det kommer ta ett bra tag för mig innan jag känner att jag kan avsluta min medicinering för jag vill aldrig komma tillbaka till det som en gång varit.
 
 
Den där hemska känslan att inte vara en bra mamma. Ingen perfekt mamma. Inte ens en duglig mamma. De första åtta månaderna var hemska. Får man säga så? Jag säger det, för de var hemska. Det är ett under att Therese orkade stanna kvar, så dåligt mådde jag och så mycket förstörde jag för mig själv.
 
Jag har lärt mig att lyssna på min kropp. Jag vågade be om hjälp.
Något jag ångrar är att jag inte lyssnade på alla dom som sa att det skulle bli bättre. Just då i stunden kunde jag inte tro det, det kändes som att jag aldrig skulle kunna få tillbaka den tiden jag förlorade - vilket jag inte heller kan, men jag kunde göra något bättre åt det, jag kan fortfarande göra något bättre åt det nu och när jag ser tillbaka på den hemska tiden minns jag så himla fina stunder som jag trodde var känslolösa för stunden.
Ni vet, när första steget togs... Minns hur jag tänkte "jaha, vad var det för märkvärdigt!?" och la skulden på mig själv för att jag inte kände mer än så. Jag hade sån ångest över det. Nu när jag tänker tillbaka på det minns jag det med glädje och en känslostorm sköljer över mig, jag minns visst den känslan OCH DEN VAR UNDERBAR.
 
Just där och då hade jag nog svårt att förstå att jag älskade henne sådär på riktigt som jag skulle göra, känna den lyckan jag skulle göra. Nu vet jag att jag gjorde det men att allt gömdes bakom ångest och depression.
 
Det går. Det kan bli bättre. Det kommer bli bättre...det blev bättre!
 
 
 
 

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Anonym:

Faaaaaaaaaan vad bra!!! Äntligen någon som lyfter ämnet TACK!

2:a kommentar, skriven , av T:

Man får aldrig ge upp, även om hela livet sätt på prov ! Tillsammans är vi starka ❤️
Svoskar dig😍

3:e kommentar, skriven , av Lillan:

Varit där själv, tack för att du delar med dig. Inte lätt nånstans men det blir bättre. Själv har jag ännu inte fått behandling (efter 14 år) och depression och ångesten kommer och går, men känslorna för barnen är så starka så det går inte att beskriva. ♥ Det som hjälpte mig var att helt enkelt tillåta mig själv att tänka "jag är sjuk och det jag känner är inte jag, det är inte mitt fel utan sjukdomen". Men jättebra att du sökte hjälp, det är viktigt att inte låta det gå obehandlat som jag gjort. Kram!

Kommentera inlägget här :