Sluta be mig att rycka upp mig

publicerat i Kaylie 2 år!, Livet som fru, Livet som mamma, Min väg tillbaka, Vardag;

Det kommer aldrig finns någon balans. Ena dagen kan jag erövra världen, andra dagen krävs all min energi för att borsta tänderna. Ena dagen är jag världens bästa mamma och fru, andra dagen äter ångesten upp mig och det dåliga samvetet ger mig den ena ångestattacken efter den andra. Fuck bipolaritet.


Det är svårt att ens försöka balansera upp mitt liv. Antingen är jag i ett tillstånd där jag dammsuger taket och kan äta mat på golvet för att det är så rent, i en annan sekund är tillståndet så förändrat att jag inte ens orkar kliva upp ur sängen på morgonen.
Många av morgnarna räddas jag av min dotter och min fantastiska fru. Eller...varje morgon. Dom behöver mig. Jag behöver dom båda.


Att be en person med psykisk ohälsa rycka upp sig är som att hugga av en person benen och be hen hoppa.


Det värsta du kan göra är att be mig rycka upp mig, ta tag i mitt liv och börja må bra.

Att vara bipolär går inte att beskriva. Det går inte heller att be någon förstå. Är du själv inte diagnostiserad är det omöjligt att sätta sig in en min situation.

Jag kämpar varje dag. Det är en kamp varje morgon att ta mig till jobbet när jag är i en depressiv period. Är jag däremot manisk eller hypomanisk skuttar jag upp ur sängen och är lycklig, glad, kärleksfull och är  väldigt social.

För mig är det svart eller vitt, det finns inget däremellan.

Ångesten kryper sig på. En så enkel sak som att diska kan ta all min energi. Ångesten som kommer när jag inte orkar diska är hemsk. Det blir en ond spiral.
När allt är som bäst och allt flyter på tänker jag alltid att detta inte är så jävla jobbigt. Det är ju bara att diska. Hur svårt ska det vara? När jag mår dåligt får jag ångest eftersom jag inte klarar av det där enkla.

Att jag analyserar allt ska vi inte ens prata om. Jag analyserar ALLT hela tiden. Det räcker med att jag svarar en person på ett sätt jag får för mig är fel. Jag kan gå i timmar och fundera på vad den personen tänker om mig. Jag oroar mig alltid för vad andra tycker om mig. 

Jag fick diagnosen bipolär efter min förlossningsdepression. Det förklarar en hel del. Jag har inte bara vara konstig hela livet, jag har varit sjuk.

Jag genomgick KBT i samband med min förlossningsdepression. Fick bra verktyg jag använder mig av. Jag försöker så gott det går att byta ut långsiktig ångest mot kortsiktig ångest. Inte alltid det lättaste men jag försöker.


Jag kanske inte vill eller orkar bädda sängen men vad mår jag bäst av? Att ha ångest i tre minuter medan jag bäddar sängen eller ha ångest en hel dag för att sängen är obäddad och må dåligt varje gång jag går förbi den?
Usch vad jag svamlar. Att skriva av mig har alltid hjälpt mig så ni sitter säkert som frågetecken och undrar vad fan jag skriver om. Det är nog mest för mig när skriver...

En stor eloge i alla fall till min fru som gör så gott hon kan för att hjälpa mig i min diagnos 💕
Och tack min lilla solstråle till dotter som får mig att orka varje dag.

Nu ska jag vila för mer än så orkar jag inte idag. Mamma lämnade Kaylie på förskolan idag för min dag startade med ett antal panikångestattacker som i följd gav mig migrän.
Längtar efter att få kramas med Kaylie & Therese 💕 

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Anonym:

Känner igen mig så mycke. Du e stark som berättar

2:a kommentar, skriven , av Anonym:

Så bra!!!!!!!

3:e kommentar, skriven , av T:

Tack älskling, vi kämpar tillsammans, vi är ett team, en familj ♥️

4:e kommentar, skriven , av EmotionalSuicide:

Det där känner jag igen! Har själv borderline, så vet hur det är att leva med något som är svårt att förklara för andra.
Keep going!

5:e kommentar, skriven , av Emily ♡:

Fina du <3 Jag känner igen det där med ångesten. Jag känner också igen mig i att ibland orka en massa och sedan helst plötsligt inte ens kunna göra det enklaste som att diska eller kliva upp ur sängen. Jag lever inte med ångest varje dag men jag kan känna mig nere precis när som helst. Kan vara hur glad som helst och från ingenstans kommer ångesten.
Massor med kramar till dig <3

6:e kommentar, skriven , av Fru Blomma:

Så starkt av dig att dela med dig av dina tankar. Skickar en styrkekram.

7:e kommentar, skriven , av Amanda CL:

Bra inlägg! Jag är bipolär och att läsa när någon annan skriver är som att läsa om mig! Just det med energin som bara försvinner
Jag är stabil nu tack vare en fungerande medicinering och strategier

Kram

8:e kommentar, skriven , av bylittlenea.blogg.se:

Att förstå sig själv och varför en reagerar som en gör, eller känner som en gör kan underlätta mycket. Även om det inte tar bort allt det svåra. Så har det varit för mig, även om jag inte har samma diagnos som dig. Fint att du berättar, det kan säkert hjälpa andra i liknande situation. 😊

9:e kommentar, skriven , av BloggenOmS:

Förstår precis va du skriver fick diagnosen bipolär för några år sen nu ha den ändras till schizoaffektiv vissa dagar vill man inte vakna men som mamma ska man klara allt fortsätt att kämpa!

10:e kommentar, skriven , av Viskningen:

Så viktigt. Tack för att du delar med dig! Du inspirerar oss som känner igen oss att våga dela. Tillsammans är vi mindre ensamma.

Kommentera inlägget här :