DENISE HINKELMAN - Förlossningsberättelse - Knox

Förlossningsberättelse - Knox

Då var det dags. Dags att skriva en förlossningsberättelse - denna gång betydligt mycket mer fridfull än med Kaylie. Lite ledsen är jag över att det skiljer sig så mycket på känslan under och efter, tänk vad många fina känslor både jag och Therese gått miste om med henne. Nu fick vi vår revansch, i alla fall.

Vi kämpade för ett planerat kejsarsnitt tidigt in i graviditeten. Det fanns aldrig en tanke på ännu en vaginal förlossning och två dagar efter rutinultraljudet fick vi träffa den överläkare som beviljade oss ett planerat kejsarsnitt. Tiden vi fick var den 17 december - sju dagar innan beräknad födelse.
Vi hade förresten inte behövt "kämpa" för snittet eftersom jag tillslut hade alla medicinska orsaker för att få ett kejsarsnitt, både föreliggande moderkaka OCH bebis i tvärläge. Blev förberedd på att blöda massor under graviditeten pga min moderkaka.

(null)

När vi började närma oss vecka 34 drog hemska förvärkar igång, jag fick sovdos och smärtlindring och kunde sova några timmar och ladda batterierna. Det avtog efter ett par dygn med hemsk smärta och noll sömn, tack och lov. Där och då kom vi ändå fram till att skulle det fortsätta i senare skede behövde vi diskutera om att lägga snittet tidigare - så blev det. Efter sjuka förvärkar igen flyttades tiden fram till den tioende december, Nobeldagen. Två veckor innan BF. So long so good.

På torsdagen innan det planerade snittet började mina värkar komma tillbaka, denna gång i en helt annan karaktär. Pga min moderkaka skulle jag inte öppna mig utan att börja blöda så jag tänkte hela tiden att så länge jag inte blöder är det lugnt - då är värkarna helt värdelösa. Therese tvingade in mig på kvällen eftersom de ändrat karaktär och hon var mer orolig än jag.

Torsdagkväll; 
Inne på förlossningen konstaterade man att jag hade fyra värkar var tionde minut utan någon påverkan på tappen. Ingen blödning heller så värkarna gjorde ingen nytta alls. De bestämde redan innan vi kollade läget på tappen att jag skulle stanna över natten. Fick ett förlossningsrum och en hel del smärtlindring. Personalen var så fin där på kvällen, kände mig väl omhändertagen.

Natten till fredag; 
Therese åkte hem, vi visste att ingenting skulle hända på natten och det var bättre att hon var med Kaylie. Jag förberedde mig på morgonen att kämpa för ett tidigare snitt, jag hade aldrig klarat av att gå med dessa värkar i fyra dagar till.

Fredag;
Läkaren kommer in på ronden, jag hade laddat upp med allt jag skulle säga men fick höra "nu är du i vecka 37+3 och har haft det riktigt tufft. Nu känner vi att det är dags att snitta dig. Det är en person innan dig så vi satsar på att ta dig nu under förmiddagen!" 
Wow. Äntligen, ingen mer smärta. 

Jag ringer Therese och berättar för henne. Min mamma skulle ta Kaylie men var ganska långt ifrån där vi bor men det gjorde ingenting - det skulle ju dröja minst två timmar till snittet. 
När alla började komma in och preppa mig blev jag lite nervös. Narkos skulle komma, kateter skulle sättas och jag behövde Therese hos mig. 08.50 ringde jag henne igen, 09.05 var vår räddare i nöden Jessica hos oss för att släppa iväg Therese.

Tjugo minuter senare studsade Therese in på rummet. Äntligen! Nu var det bara en lång väntan.

(null)

(null)

 Lagom när Therese hade kommit skulle de sätta kateter. En stund efter den var satt kände jag hur det började rinna och tänkte direkt att katetern åkte ut. Panik, vad skämmigt, kiss i hela sängen. Riktigt så var det inte - fick en störtblödning och innan jag hann reagera var hela akutteamet hos mig. Det blev lite snabbare förberedelser för mitt kejsarsnitt och var ganska snabbt inne på operation. 

Spinalbedövningen blev satt. Den tog tid på sig att börja värka. Jag fick världens blodtrycksfall och jag ska vara ärlig - under hela denna upplevelse var blodtrycksfallet det värsta jag varit med om. Hörde läkarna i rummet säga att alla värden som maskinerna visade måste vara fel. Det gick snabbt när dem insåg att det inte visade fel, fick medicin flera gånger och var på banan snabbt igen.

Tillslut, efter mycket grötande i min mage hör jag ett litet litet skrik innan barnläkaren går ut med Knox och Therese. Han hade fått blodbrist av min störtblödning och behövde blodtransfusion. Jag var uppe på benen efter fyra timmar, mådde bättre än efter min vaginala förlossning. Återhämtningen har varit galet bra, oförskämt bra.

Vi fick bli inskrivna på neonatalen eftersom han behövde blod. På måndagen efter ett ultraljud på hans hjärta hade gjorts åkte vi hem! ❤️

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Nu lever vi i vår bebisbubbla med en stolt storasyster och en liten som är 17 dagar gammal. Magiskt är helt rätt ord.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: