En hemsk förlossning - förlossningsdepression

Efter gårdagens inlägg där jag gärna ville bli kontaktad av personer som både fött vaginalt och med snitt har jag fått så många frågor, främst på instagram. Det är många som funderar om varför vi funderar på snitt över huvudtaget - många nya följare som inte hängt med sen Kaylie kom.
 
Det här är väldigt jobbigt och jag ska försöka ta det kort så ni får en förståelse... bara på dem få raderna jag skrivit nu har jag gått in och kramat om Kaylie två gånger, glad över att allt är så bra NU. 
 
 
 
Man kunde stanna av min förlossning som var på gång redan i vecka 31. Jag hade tre värkar per tionde minut dygnet runt från vecka 31 - vi hade ett reserverat rum på neonatalen. Vi åkte skytteltrafik hemifrån till förlossningen och varje gång blev vi inlagda eftersom hon var påväg - men hon kom aldrig. Det tömte mig på energi, veckorna gick och både jag och T började fundera på hur jag ens skulle orka föda ett barn när jag aldrig fick sova ordentligt.
 
I vecka 38 åkte vi in, igen. Vi bad om att få hjälp - T stod på sig åt mig för jag blev så himla liten i situationen, jag som annars alltid är rakt på sak och säger vad jag tycker sa ingenting. Hon förklarade att jag möjligen kommer klara en förlossningen men aldrig tiden efteråt med en nyfödd om jag inte fick hjälp! Vi bad om en igångsättning och ville gärna diskutera detta vidare. Vi fick förklarat för oss att det var dåligt med läkare och att det kunde dröja innan de kunde rådfråga så vi förväntade oss absolut ingenting.
 
En kort, kort stund efteråt rusar två barnmorskor in och säger att de tar beslutet själva - vi tar hål på hinnorna NU. Jag försattes i chock, dels för att det gick så fort, dels för att jag inte var beredd på det och dels för att jag inte fick chans eller tid att bearbeta det. Under tiden dem tog hål på hinnorna skakade jag som ett asplöv och fick förklarat att jag betedde mig precis som när man hamnar i chock. Jag var ändå väldigt glad och tacksam - de lyssnade på oss! 
 
 
 
Nu ska jag försöka sammanfatta mig kort..
Värkarna avtog direkt de tog hål på hinnorna. Fick värkstimulerande dropp som de aldrig fick ordning på, hade ibland en värk per minut. Jag tog mig igenom latensfasen utan problem, servade T som spelade candy crush medans jag skrattade mig igenom värkarbetet fram till jag var öppen åtta centimeter ungefär.
Fick EDA. När jag fick den stannade alla värkar upp igen, fick återigen mer värkstimulerande dropp och blev mitt i allt lämnad själv i flera timmar. Jag förklarade att det tröck nedåt och sjuksköterskan som var där inne sa "lyssna på din kropp och krysta om du behöver"...
Jag gjorde som hon sa. Det var min första gång, jag hade ingen aning.
 
På natten, efter att ha hållt på ett bra tag sa jag att detta inte går. Det var något som inte stämde, jag behövde hjälp. Helt plötsligt rusar det in läkare, barnmorskor, sjuksköterskor med sugklocka. Jag som sagt att om sugklocka mot förmodan måste användas MÅSTE jag få vara med i det beslutet om det inte gällde liv och död. Det var min absolut värsta farhåga - ändå rusar dom in och har tagit beslutet över mitt huvud. Kaylie hade inte kommit ner vilket betydde att klockan behövde komma in väldigt långt.... Och för att förtydliga - det var ingen stressad situation, varken jag eller Kaylie var i nöd. Det fanns tid, gott om tid.
 
Helt plötsligt fick jag panik. Ren panik. Jag skulle gå därifrån - bokstavligt talat. Istället för att ringa på akutknappen så fler kunde komma in fick T tvinga ner mig i sängen, hon fick nästan ligga över mig och en av barnmorskorna sa "om du inte håller i henne nu kommer du planera en begravning och inget dop!" - helt plötsligt låg ännu en barnmorska över mig plus T, och det drogs med den förbannade sugklockan även när jag inte hade värkar vilket jag fått förklarat i efterhand är helt fel - och fortfarande var det ingen panik för bebisen i magen. 

Tillslut kom hon. Det enda jag upprepade när hon kom på mitt bröst var att det inte var värt det. Det var inte värt det. Alla bilder från den allra första tiden på förlossningen finns inte ens kvar. Dem blev raderade i ren affekt någon gång, vilket jag såklart ångrar nu samtidigt som jag på något sätt är lättad för jag tror det hade gett mig såna minnen om jag hade dem kvar.
 
 
Och till följd av allt detta kom en hemsk förlossningsdepression som är en helt annan historia.
 
Jag vill inte ha snitt för att komma undan lätt, utan smärta. Jag vill inte ha snitt för att jag inte vill kämpa, för att jag är lat eller för att jag ska glida igenom utan att känna smärta där nere. Jag vill ha snitt för jag är orolig för min egna och barnets säkerhet under en förlossning om detta, mot förmodan, skulle hända igen. Jag är så fruktansvärt rädd för samma process - jag är stressad redan nu och är rädd att min rädsla, stress och ångest för förlossningen kanske lägger sig som grund till en ny förlossningsdepression med nästa bebis. 
 
 
 
 
GLÖM INTE ATT KLICKA I HJÄRTAT HÄR NEDAN - BLIR SÅ GLAD, det gör att fler kan se inlägget.