Det blir inga fler barn

 Som de flesta vet kostar det pengar att få hjälp med att bli gravid via landstinget. Jag har svurit många gånger över det, jag har känt att det varit så orättvist och vidrigt att det är så- vilket jag fortfarande tycker MEN det är tack vare att vi är två tjejer som jag fortfarande mår bra...tror jag...

Mina tankar pendlar som en skräckinjagande bergochdalbana varje dag. Den ena tanken skriker att jag vill ge Kaylie ett syskon, den andra tanken begraver dom tankarna snabbt.


Vad är egentligen rätt? Vad skulle vara det bästa egentligen?

Jag tror det är sunt att det kostar pengar för oss och att det är en ganska komplicerad process. Hade vi kunnat skaffa det på egen hand hade mina tankar på ett syskon förmodligen tagit över eftersom jag är så sjukt impulsiv.
Det gäller att vara två, självklart, och Therese är den som förmodligen tänker rätt och för mig på rätt bana.

Vi båda är så nöjda över vår livssituation(bortsett från att vi vill flytta till hus) men jag får ändå inte bort tankarna på ett syskon, det kommer nog heller aldrig försvinna.

Inget säger att det kommer bli densamma med ett till barn som med Kaylie. Inget säger att jag kommer må dåligt igen och egentligen har jag bättre förutsättningar NU än med att må bra men vi är nog ändå nöjda som det är.


Jag känner igen signalerna.
Jag kan snabbare söka hjälp.
Jag kan få hjälp under tiden.
Jag kan arbeta själv med mitt mående.
Jag känner min kropp.
Jag kan få kejsarsnitt.
Jag kan snabbt be om rätt medicin.

Det finns en del fördelar, det talar för en till graviditet. Samtidigt finns det en hel del nackdelar, eller saker som sätter sig emot.

Jag ska sluta min nuvarande medicinering, något som inte kommer vara lätt. Vem vet egentligen hur jag kommer må utan? Jag är "frisk" nu MED mediciner.
Jag ska ta mig igenom en graviditet- något jag längtar efter eftersom det var en av den tiden i mitt liv. En förlossning/ett kejsarsnitt och skräcken inför den. Tiden efteråt med eventuell förlossningsdepression igen.
Hur lång tid skulle det sitta i denna gång?
Tänk om medicinen inte funkar?
Den där bebistiden jag inte tycker om. Eller tycker jag om den ifall jag mår bra?

Alltså ser ni hur tankarna flyger?
Vi är såååå rädda. Hade det inte varit för att Therese valde att kämpa så hårt hade vi inte levt med varandra nu. Det är sanningen.


Nej. Vi är nog nöjda som det är. Jag kommer aldrig släppa tankarna om ett till barn och jag tänker mer och mer på ett syskon till Kaylie men faaaaaan vad riskabelt det är.

Hade Kaylie hört mig säga fan hade hon sagt "inte fan mamma!"...

Att vara gravid är det bästa som finns.
Att få ett barn jag inte vill titta på är hemsk.

Vi har alltid sagt att vi ska ha två barn, den äldsta skulle vara tre när den yngsta var nyfödd.
Just nu säger vi inget annat än "fuck förlossningsdepression".