För tre år sedan

publicerat i Graviditeten, Kaylie 0-3 månader, Kaylie 3-6 månader, Livet som fru, Livet som mamma, Vardag;
Ni vet den där känslan av att man verkligen har hittat rätt? Det gjorde jag för exakt tre år sedan idag. 
Efter att ha pratat med varandra på Facebook, i telefonen och på sms i drygt tre veckor kom min rätta upp till mig & vände hela min värld upp och ner- hon gjorde mig så glad.

För att snabbt sammanfatta hur rätt det var för oss båda;
Efter bara 21 dagar fick jag ett MMS av Therese, på hennes vänstra ringfinger, där hade hon tatuerat in ett "D". Det fingret tillhör ju dig- var vad jag fick som förklaring.
Efter bara två månader friade hon till mig och svaret var inte att tveka på.
Den snabba resan fortsatte och vi bockade av punkt efter punkt. Det spelade ingen roll att allt gick så fort för det kändes så väl i hjärtat hur rätt det var. 
Hon bodde på västkusten innan hon flyttade 38 mil upp till mig, utan jobb eller kontakter lämnade hon det hon hade bara för att få vara med mig. 
Efter 4 månader fick vi en lägenhet vi började renovera, vi tapetserade alla rum och köpte nya möbler tillsammans, även om vi hade hund så fattades något- ett litet barn. Vi ville inte kasta oss in i något sådant stort för snabbt men tankarna och pratet förde oss alltid till just det. 

Vi började planera bröllop, huxflux när vi var hemma hos Therese mamma på västkusten sommaren 2013 ringde vi till Västerås domkyrka och bokade in ett datum för vigsel. Det var 9 månader kvar innan vi skulle gifta oss men började redan alla planeringar. Minns den lyckan jag kände just där och då när vi planerade färgtema, bestman och brudtärna, mat, kläder- you name it. 
I samma veva, i augusti 2013, gjorde vi vårat första samtal till akademiska, reproduktionscentrum, vi visste att det skulle ta ett tag för oss att få hjälp med att skaffa barn så vi kände att det var lika bra att ringa dit direkt. 

I samband med att vi beställde bröllopsklänning och annat tillhörande bröllopet fick vi vår första tid till en läkare i september 2013- vad snabbt det gick tänkte vi båda.
Känslorna var många, såklart, bröllop och på resan till barn samtidigt.
Besöken fortsatte i Uppsala där dem kollade upp så allt var bra med oss, att vi "kunde" ta hand om ett barn och alla de olika tester de utför- i december fick vi klartecken att vi fick börja med inseminationsförsök när vi var redo.
Vilken berg-och-dalbana vi var på av känslor. 

Datumet för bröllopet blev satt den 12 juli, min brudklänning hade jag hemma, jag sa upp mig från mitt gamla jobb och började jobba på en förskola och vi stod i valet och kvalet om NÄR vi skulle göra det första försöket. Skulle en gravidmage få plats i klänningen? Skulle min rygg(två diskbråck) orka bära upp en mage och skulle jag då i såna fall klara av ett bröllop med allt som tillkommer? Bara ett par veckor tidigare slutade jag med mina smärtstillande jag ätit i fyra år för att kunna förvekliga vår dröm.

Den 10 februari, samma dag som jag började mitt nya jobb åkte vi till Uppsala för det första försöket trots att jag då skulle ha en ganska stor mage vid bröllopet om det lyckades. Veckorna gick och mensen kom. Fan. Kanske lika bra? Vi ska ju snart flytta också- tänkte vi båda. 

Vi började flytta till en nyrenoverad trea- just för att ha ett barnrum. 
I mars gjordes ännu ett försök som även det misslyckades- alla som verkligen väntar på att positivt gravtest kan nog känna igen den känslan vi hade om hopplöshet just då. Vi lovade oss själva att vid nästa försök skulle vi inte varken hoppas, tänka eller tro något så vi inte skulle bli allt för ledsna.

Den 25 april gjorde ett tredje försök, Therese åkte till Norge ett par dagar efteråt och jag skulle ensam få ta det där gravtestet. Mitt uppe i bröllopsfix och en helt ny lägenhet. 
Jag sa till Therese tre dagar innan det var dags för ett test att jag hade en positiv känsla i kroppen. Vi skulle inte hoppas på något men jag kände att denna gång kunde jag det. 
Den 6 maj tog jag testet, klockan var runt sju på kvällen och Therese var på kurs i Norge för jobbet hon var på. Skulle egentligen vänta tre dagar till men jag kände något på mig. Rätt och riktigt så stämde min känsla- på testet visade sig det ett ytterst smalt sträck. Ett sträck är alltid ett sträck tänkte jag, MMSade en bild på testet till Therese och kort därefter ringer en chockad Therese och kan knappt tro det hon ser. Dagarna som följde gjordes en rad med tester och alla visade samma resultat. 
Nu ville jag bara ha hem min fina fru och dela denna underbara känsla med henne.
Vi kände sån lycka båda två. Snart skulle vi gifta oss och vi bar på den största hemligheten, den allra käraste och mest älskade lilla hemligheten.

Helt plötsligt blev det juli, närmare bestämt den 12. 
Klockorna slog, jag stod emellan två dörrar med min brudtärna och trodde jag skulle svimma. Över 150 personer hade kommit för vår skull, för att föreviga vår stora dag. 
Vi lovade varandra evig kärlek, åkte limousin och blev grattade av alla våra nära och kära i en lokal längre bort. 

Vi skulle dela med oss av vår nyhet till alla på bröllopet- i ett bildspel. 
Vi var nervösa över allas reaktioner även om vi visste att alla skulle glädjas åt det. Bildspelet kom och den sista bilden visade mig och Therese i gräset, framför en lekplats med ett par bebisskor framför oss där datumet för bebis beräknade ankomst stod. 

Ingen var nog lyckligare än vi att få dela med oss av detta underbara mirakel.

Vi hade den mest fantastiska dag någonsin, vi är evigt tacksamma för alla som förevigade denna dag med oss.
När bröllopet var över kunde vi fokusera på bebisens ankomst. Vi planerade barnrum, vi kollade på små kläder, vi diskuterade namn samtidigt som magen gjorde sig mer och mer synlig- i och med det kom även foglossning, starka sammandragningar och ett helvetiskt humör. Jag var nygift men den sämsta frun någonsin- trots det var vi dem två lyckligaste dårarna någonsin.

Ännu en månad med Norge-jobb för Therese passerade och under den tiden åkte jag in till akuten med en blödning och minskade fosterrörelser- allt var OK tack och lov. 
Jag kastade ut allt i vårt dåvarande gästrum och inredde det till en liten bebis. 
Therese kom hem igen efter en månad i Norge, tacksam över att hon äntligen var hemma. Vi åkte till Ullared, jag med magen i vädret och sjuka sammandragningar. 
Vi gick på föräldrakurs och åkte in och ut på förlossningen med ett stillsamt värkarbete redan i vecka 31. 
Att njuta som nygifta hann vi inte riktigt med även om vi försökte och var extremt lyckliga.

I vecka 31 förberedde dem oss och berättade att vi skulle bli föräldrar inom två dygn. Hela världen vändes upp och ner under dem dygnen.
Ingen bebis kom men jag kämpade i latensfasen i 7(!!!) hela veckor. Med regelbundna värkar i alla dessa veckor kan ni tänka mitt humör och min ork? Less på att vara gravid även om det var allt jag önskade för några månader sen. Therese var världens bästa fru, hon ställde upp och gjorde allt hon kunde för att underlätta för mig.

När klockan slog tolv på nyårsafton sa jag att nu ger jag upp, nu ska vi ha bebis! Exakt så blev det. Efter en traumatisk förlossning, den 2 januari klockan 03.11 kom vår Kaylie. Många veckor med depression tillkom efter den hemska förlossningen, vi båda hamnade i en förlossningsdepression och vi kunde inte riktigt greppa allt som hänt. Men faaaaaan vad lyckliga vi var.

Nu står vi här, exakt tre år senare, med alla våra drömmar vi hade då förverkligade. Vi är gifta och har barn. 

Jag är evigt tacksam att Therese alltid varit den perfekta bästa vännen som alltid ställt upp oavsett hur jobbigt det varit. Med henne har jag allt, exakt allt.
Vilken förbannad lycka över att få vara med henne och ha just henne som fru och mamma till mitt barn.

Du vände mitt liv upp och ner för tre år sedan- till det bättre. Jag älskar dig ❤️





ⓚⓐⓨⓛⓘⓔ

publicerat i Kaylie 0-3 månader, Livet som fru, Livet som mamma;
Idag fick ⓚⓐⓨⓛⓘⓔ ha denna underbara klänning ifrån H&M på sig, vi firade in att det är första april vilket kommer betyda att våren kommer på riktigt.






Riktigt bedårande söt blev hon i denna sockersöta klänning. Nu väntar vi på ett paket som bland annat innehållet ett fint, vitt hårband som jag längtar efter att få sätta på henne.

Mammas stolthet!


Mamma Tjerese är och jobbar, hon städar operationssalar på Strömsholms djursjukhus i väntan på att hennes schema ska börja(11april) som personlig assistent. Extra pengar finns det alltid plats för, speciellt när man har en dotter man mer än gärna vill skämma bort.
Lillan ligger och sover, nybadad och trött men kan inte riktigt koppla av ordentligt och sover ganska stört.
Vi längtar efter Therese! 🌸

Imorgon får jag byta ut en av dem kategorier jag använder här. Imorgon byts Kaylie 0-3 månader ut till Kaylie 3-6 månader. Lääääskigt. Växer hon verkligen, vår lilla bebis!?

Välkommen Malwa

publicerat i Kaylie 0-3 månader, Livet som fru, Livet som mamma;
God morgon april, vaknade upp till ett riktigt vårväder. Idag blir det absolut en promenad. 
Mars avslutades med att vi väldigt efterlängtat välkomnade lilla Malwa till världen. Vi säger grattis till mamma Nea & mamma Josefin ♡ väldigt mysigt att det bara skiljer 3 månader mellan våra döttrar, så kul vi kommer kunna ha.

Det är april redan. Jag är fortfarande fast vid att det är någon gång innan jul, december, bebis är kvar i magen. Vi är ju bara barnvakt, barnvakt väldigt länge. Svårt att greppa att hon är vår & dem stunder det verkligen står klart och jag inser att det är faktiskt vår dotter- de stunderna är obeskrivliga, otroliga, fyllda med glädje & lycka. 
Lite läskigt att försöka förstå, hon blir 3(!!) månader imorgon. Känns som det enda man har gjort är att studera ut henne, sett varje liten rörelse, varje liten muskelryckning MEN ändå när jag tänker tillbaka på att det gått tre månader känns det som om jag missat så himla mycket av hennes tid som nyfödd bara för att det går så himla snabbt.

Jäklar tjejer, vad jag älskar er!