Underbar söndag

publicerat i Kaylie 2 år!, Livet som fru, Livet som mamma, Vardag;

Hallå! Vilken härlig respons från förra inlägget, ett viktigt ämne att lyftas. När tjejer kan gå hem i mörkret sent på kvällen utan att vara rädda DÅ är det något killarna kan skriva på sina studentlakan, innan dess är det inte ett okej skämt. Eller, aldrig, men ni förstår nog vad jag menar. 



Har haft en fantastisk förmiddag och den verkar bara bli bättre. En riktigt lat söndag.
Therese gick upp med Kaylie imorse när hon vaknade så jag fick sovmorgon. Någon gång runt tio hörde jag Kaylies röst genom fönstret från lekparken, somnade om ganska snabbt efter att jag lyssnat på hennes fina skratt.
Sovrumsdörren öppnades halv tolv(!!) och jag fick dricka kaffet i sängen och efter en stund skulle Kaylie sova middag, passade på att ligga kvar bredvid henne innan jag förflyttade mig till soffan.

Hör Kaylie i sängen nu vakna till liv, hon kommer nog strax ut hit och då ska vi ordna med presenter till hennes fantastiska pedagoger. Det känns bra men skrämmande att hon flyttar över till en av de stora avdelningarna efter semestern. När blev hon så stor!?


Sluta be mig att rycka upp mig

publicerat i Kaylie 2 år!, Livet som fru, Livet som mamma, Min väg tillbaka, Vardag;

Det kommer aldrig finns någon balans. Ena dagen kan jag erövra världen, andra dagen krävs all min energi för att borsta tänderna. Ena dagen är jag världens bästa mamma och fru, andra dagen äter ångesten upp mig och det dåliga samvetet ger mig den ena ångestattacken efter den andra. Fuck bipolaritet.


Det är svårt att ens försöka balansera upp mitt liv. Antingen är jag i ett tillstånd där jag dammsuger taket och kan äta mat på golvet för att det är så rent, i en annan sekund är tillståndet så förändrat att jag inte ens orkar kliva upp ur sängen på morgonen.
Många av morgnarna räddas jag av min dotter och min fantastiska fru. Eller...varje morgon. Dom behöver mig. Jag behöver dom båda.


Att be en person med psykisk ohälsa rycka upp sig är som att hugga av en person benen och be hen hoppa.


Det värsta du kan göra är att be mig rycka upp mig, ta tag i mitt liv och börja må bra.

Att vara bipolär går inte att beskriva. Det går inte heller att be någon förstå. Är du själv inte diagnostiserad är det omöjligt att sätta sig in en min situation.

Jag kämpar varje dag. Det är en kamp varje morgon att ta mig till jobbet när jag är i en depressiv period. Är jag däremot manisk eller hypomanisk skuttar jag upp ur sängen och är lycklig, glad, kärleksfull och är  väldigt social.

För mig är det svart eller vitt, det finns inget däremellan.

Ångesten kryper sig på. En så enkel sak som att diska kan ta all min energi. Ångesten som kommer när jag inte orkar diska är hemsk. Det blir en ond spiral.
När allt är som bäst och allt flyter på tänker jag alltid att detta inte är så jävla jobbigt. Det är ju bara att diska. Hur svårt ska det vara? När jag mår dåligt får jag ångest eftersom jag inte klarar av det där enkla.

Att jag analyserar allt ska vi inte ens prata om. Jag analyserar ALLT hela tiden. Det räcker med att jag svarar en person på ett sätt jag får för mig är fel. Jag kan gå i timmar och fundera på vad den personen tänker om mig. Jag oroar mig alltid för vad andra tycker om mig. 

Jag fick diagnosen bipolär efter min förlossningsdepression. Det förklarar en hel del. Jag har inte bara vara konstig hela livet, jag har varit sjuk.

Jag genomgick KBT i samband med min förlossningsdepression. Fick bra verktyg jag använder mig av. Jag försöker så gott det går att byta ut långsiktig ångest mot kortsiktig ångest. Inte alltid det lättaste men jag försöker.


Jag kanske inte vill eller orkar bädda sängen men vad mår jag bäst av? Att ha ångest i tre minuter medan jag bäddar sängen eller ha ångest en hel dag för att sängen är obäddad och må dåligt varje gång jag går förbi den?
Usch vad jag svamlar. Att skriva av mig har alltid hjälpt mig så ni sitter säkert som frågetecken och undrar vad fan jag skriver om. Det är nog mest för mig när skriver...

En stor eloge i alla fall till min fru som gör så gott hon kan för att hjälpa mig i min diagnos 💕
Och tack min lilla solstråle till dotter som får mig att orka varje dag.

Nu ska jag vila för mer än så orkar jag inte idag. Mamma lämnade Kaylie på förskolan idag för min dag startade med ett antal panikångestattacker som i följd gav mig migrän.
Längtar efter att få kramas med Kaylie & Therese 💕