Sluta be mig att rycka upp mig

publicerat i Kaylie 2 år!, Livet som fru, Livet som mamma, Min väg tillbaka, Vardag;

Det kommer aldrig finns någon balans. Ena dagen kan jag erövra världen, andra dagen krävs all min energi för att borsta tänderna. Ena dagen är jag världens bästa mamma och fru, andra dagen äter ångesten upp mig och det dåliga samvetet ger mig den ena ångestattacken efter den andra. Fuck bipolaritet.


Det är svårt att ens försöka balansera upp mitt liv. Antingen är jag i ett tillstånd där jag dammsuger taket och kan äta mat på golvet för att det är så rent, i en annan sekund är tillståndet så förändrat att jag inte ens orkar kliva upp ur sängen på morgonen.
Många av morgnarna räddas jag av min dotter och min fantastiska fru. Eller...varje morgon. Dom behöver mig. Jag behöver dom båda.


Att be en person med psykisk ohälsa rycka upp sig är som att hugga av en person benen och be hen hoppa.


Det värsta du kan göra är att be mig rycka upp mig, ta tag i mitt liv och börja må bra.

Att vara bipolär går inte att beskriva. Det går inte heller att be någon förstå. Är du själv inte diagnostiserad är det omöjligt att sätta sig in en min situation.

Jag kämpar varje dag. Det är en kamp varje morgon att ta mig till jobbet när jag är i en depressiv period. Är jag däremot manisk eller hypomanisk skuttar jag upp ur sängen och är lycklig, glad, kärleksfull och är  väldigt social.

För mig är det svart eller vitt, det finns inget däremellan.

Ångesten kryper sig på. En så enkel sak som att diska kan ta all min energi. Ångesten som kommer när jag inte orkar diska är hemsk. Det blir en ond spiral.
När allt är som bäst och allt flyter på tänker jag alltid att detta inte är så jävla jobbigt. Det är ju bara att diska. Hur svårt ska det vara? När jag mår dåligt får jag ångest eftersom jag inte klarar av det där enkla.

Att jag analyserar allt ska vi inte ens prata om. Jag analyserar ALLT hela tiden. Det räcker med att jag svarar en person på ett sätt jag får för mig är fel. Jag kan gå i timmar och fundera på vad den personen tänker om mig. Jag oroar mig alltid för vad andra tycker om mig. 

Jag fick diagnosen bipolär efter min förlossningsdepression. Det förklarar en hel del. Jag har inte bara vara konstig hela livet, jag har varit sjuk.

Jag genomgick KBT i samband med min förlossningsdepression. Fick bra verktyg jag använder mig av. Jag försöker så gott det går att byta ut långsiktig ångest mot kortsiktig ångest. Inte alltid det lättaste men jag försöker.


Jag kanske inte vill eller orkar bädda sängen men vad mår jag bäst av? Att ha ångest i tre minuter medan jag bäddar sängen eller ha ångest en hel dag för att sängen är obäddad och må dåligt varje gång jag går förbi den?
Usch vad jag svamlar. Att skriva av mig har alltid hjälpt mig så ni sitter säkert som frågetecken och undrar vad fan jag skriver om. Det är nog mest för mig när skriver...

En stor eloge i alla fall till min fru som gör så gott hon kan för att hjälpa mig i min diagnos 💕
Och tack min lilla solstråle till dotter som får mig att orka varje dag.

Nu ska jag vila för mer än så orkar jag inte idag. Mamma lämnade Kaylie på förskolan idag för min dag startade med ett antal panikångestattacker som i följd gav mig migrän.
Längtar efter att få kramas med Kaylie & Therese 💕 

Det blir inga fler barn

publicerat i Graviditeten, Kaylie 2 år!, Livet som fru, Livet som mamma, Min väg tillbaka, Vardag;

 Som de flesta vet kostar det pengar att få hjälp med att bli gravid via landstinget. Jag har svurit många gånger över det, jag har känt att det varit så orättvist och vidrigt att det är så- vilket jag fortfarande tycker MEN det är tack vare att vi är två tjejer som jag fortfarande mår bra...tror jag...

Mina tankar pendlar som en skräckinjagande bergochdalbana varje dag. Den ena tanken skriker att jag vill ge Kaylie ett syskon, den andra tanken begraver dom tankarna snabbt.


Vad är egentligen rätt? Vad skulle vara det bästa egentligen?

Jag tror det är sunt att det kostar pengar för oss och att det är en ganska komplicerad process. Hade vi kunnat skaffa det på egen hand hade mina tankar på ett syskon förmodligen tagit över eftersom jag är så sjukt impulsiv.
Det gäller att vara två, självklart, och Therese är den som förmodligen tänker rätt och för mig på rätt bana.

Vi båda är så nöjda över vår livssituation(bortsett från att vi vill flytta till hus) men jag får ändå inte bort tankarna på ett syskon, det kommer nog heller aldrig försvinna.

Inget säger att det kommer bli densamma med ett till barn som med Kaylie. Inget säger att jag kommer må dåligt igen och egentligen har jag bättre förutsättningar NU än med att må bra men vi är nog ändå nöjda som det är.


Jag känner igen signalerna.
Jag kan snabbare söka hjälp.
Jag kan få hjälp under tiden.
Jag kan arbeta själv med mitt mående.
Jag känner min kropp.
Jag kan få kejsarsnitt.
Jag kan snabbt be om rätt medicin.

Det finns en del fördelar, det talar för en till graviditet. Samtidigt finns det en hel del nackdelar, eller saker som sätter sig emot.

Jag ska sluta min nuvarande medicinering, något som inte kommer vara lätt. Vem vet egentligen hur jag kommer må utan? Jag är "frisk" nu MED mediciner.
Jag ska ta mig igenom en graviditet- något jag längtar efter eftersom det var en av den tiden i mitt liv. En förlossning/ett kejsarsnitt och skräcken inför den. Tiden efteråt med eventuell förlossningsdepression igen.
Hur lång tid skulle det sitta i denna gång?
Tänk om medicinen inte funkar?
Den där bebistiden jag inte tycker om. Eller tycker jag om den ifall jag mår bra?

Alltså ser ni hur tankarna flyger?
Vi är såååå rädda. Hade det inte varit för att Therese valde att kämpa så hårt hade vi inte levt med varandra nu. Det är sanningen.


Nej. Vi är nog nöjda som det är. Jag kommer aldrig släppa tankarna om ett till barn och jag tänker mer och mer på ett syskon till Kaylie men faaaaaan vad riskabelt det är.

Hade Kaylie hört mig säga fan hade hon sagt "inte fan mamma!"...

Att vara gravid är det bästa som finns.
Att få ett barn jag inte vill titta på är hemsk.

Vi har alltid sagt att vi ska ha två barn, den äldsta skulle vara tre när den yngsta var nyfödd.
Just nu säger vi inget annat än "fuck förlossningsdepression".

Ingen perfekt mamma

publicerat i Min väg tillbaka;
Tänk om jag för 23 månader sen lyssnat på alla de kloka människor som sa "det kommer bli bättre med tiden". Istället låg jag och grät, klagandes över att jag inte älskade mitt barn sådär på riktigt som jag borde ha gjort. Jag grät över alla känslor som inte var rätt.
 
Men vad är egentligen rätt? Vad är rätt när en person har förlossningsdepression?
Allt är rätt och ingenting är fel, i stort sett. Tänk, att när jag själv fått barn och insåg vilka känslor som kunde komma att kännas gratulerade jag alla mina vänner till deras nytillskott och sa samtidigt "det är okej att känna alla känslor". Jag sa det som jag själv hade velat fått sagt till mig för faaan vad jag mådde dåligt.
 
Jag kände ingenting. Ingenting och allting.
Jag minns så tydligt att jag ville att Kaylie skulle sova när hon sov, och när hon var vaken ville jag att hon skulle sova. Jag ville inte amma, jag ville inte flaskmata, jag ville inte byta blöja, jag ville inte klä henne, jag ville inte ligga och mysa. Jag ville vara i min egna bubbla, helt själv, med telefonen upptryckt i ansiktet för att fly ifrån min egna värld som var kaos. Konstant kaos.
 
Efter så många veckor hos psykologen som jag fick träffa genom BVC tog jag kontakt med psykiatrin- det var min räddning. Nej, jag skäms inte en sekund över att jag varit och är i kontakt med psykiatrin. Jag skäms inte för att jag gått hos psykolog under hela Kaylies första år. Jag skäms inte för att jag bad om hjälp.
Jag fick en bra psykolog, bra läkarkontakt, KBT och mediciner. Mediciner jag fortfarande behöver ha för att ha ett fungerande liv, det kommer ta ett bra tag för mig innan jag känner att jag kan avsluta min medicinering för jag vill aldrig komma tillbaka till det som en gång varit.
 
 
Den där hemska känslan att inte vara en bra mamma. Ingen perfekt mamma. Inte ens en duglig mamma. De första åtta månaderna var hemska. Får man säga så? Jag säger det, för de var hemska. Det är ett under att Therese orkade stanna kvar, så dåligt mådde jag och så mycket förstörde jag för mig själv.
 
Jag har lärt mig att lyssna på min kropp. Jag vågade be om hjälp.
Något jag ångrar är att jag inte lyssnade på alla dom som sa att det skulle bli bättre. Just då i stunden kunde jag inte tro det, det kändes som att jag aldrig skulle kunna få tillbaka den tiden jag förlorade - vilket jag inte heller kan, men jag kunde göra något bättre åt det, jag kan fortfarande göra något bättre åt det nu och när jag ser tillbaka på den hemska tiden minns jag så himla fina stunder som jag trodde var känslolösa för stunden.
Ni vet, när första steget togs... Minns hur jag tänkte "jaha, vad var det för märkvärdigt!?" och la skulden på mig själv för att jag inte kände mer än så. Jag hade sån ångest över det. Nu när jag tänker tillbaka på det minns jag det med glädje och en känslostorm sköljer över mig, jag minns visst den känslan OCH DEN VAR UNDERBAR.
 
Just där och då hade jag nog svårt att förstå att jag älskade henne sådär på riktigt som jag skulle göra, känna den lyckan jag skulle göra. Nu vet jag att jag gjorde det men att allt gömdes bakom ångest och depression.
 
Det går. Det kan bli bättre. Det kommer bli bättre...det blev bättre!